En seger mot Qviding, som innan matchen igår tagit enbart tio poäng – på tjugoen matcher – var innan säsongen började en självklarhet. Men glädjen på läktarna och bland spelarna efter Petter Furuseths 2-1 mål i den 87:e minuten (något som egentligen inte borde kommit som någon överraskning sett över hela matchen) visade på hur svältfödda på framgångar vi Hammarbyare faktiskt är.
Foto: Andreas L Eriksson
Om vi ser en hel säsong i Superettan som ett krig var gårdagens seger ett slag som vi behövde vinna för att balansen inte skulle tippa över allt för mycket till vår nackdel. När vi om nio matcher summerar den här säsongen kan det komma att visa sig att just den här segern var en nyckelseger för hela säsongens utgång. Jag säger inte att det blir så – mycket kan fortfarande gå käpprätt, och hotet att åka ur Superettan är ännu inte över – men den evige optimisten inom mig kan inte undgå, jag kan inte förneka för mig själv att möjligheterna till bättre positionering i sluttabellen är mycket högre idag än igår vid samma tidpunkt.
Jag har hela säsongen, sedan vi såg att årets Hammarbyupplaga inte skulle springa hem Superettan, sagt att det inte går att förvänta sig ett annorlunda resultat om man inte gör en förändring. Även om vi har sett spelare på många olika positioner, med varierande framgång, har rykten sipprat ut från Årsta om en ofokuserad trupp som till största delen inte har tagit träningsdelen i fotbollslivet på lika stort allvar som man kanske skulle kunna förvänta sig. Små signaler här och där som har vittnat om att allt inte står rätt till, för att vara konkret.
Foto: Andreas L Eriksson
Så fick då Roger Franzén sparken och taktpinnen togs över av Roger Sandberg – en assisterande tränare blir il Signore. Hans signaler dagen efter segern är återhållsamhet, nedtoning av segern, antydningar om att alla inte har gett 100% på träningarna tidigare under säsongen (där kom det igen!), att all fokus ligger på nästa match (Åtvidaberg borta), att träningsschemat kommer göras om. Totalt sett ser jag ett Hammarby som just nu är inne i en förändringsfas. Vi har fått in nytt blod i Isaac Pupo som i min värld var en positiv fläkt mot Qviding, samt även nye Cheick Sarr som möjligtvis kan ersätta David Johansson på högerbacken med tiden. Och då kan man också förvänta sig annorlunda resultat, enligt min tidigare logik.
Jag är självklart en drömmare som ens nämner det, men är det inte därför vi alla någonstans är Hammarbyare? Drömmen om det omöjliga, drömmen om en gemensam ansträngning både på planen och på läktaren som leder till något större, något mer än vad vi är nu?
Foto: Andreas L Eriksson
Förlorar vi matcherna mot Åtvidaberg och Degerfors är vi tillbaka på ruta noll, och har vi otur med resultaten från våra bottenkonkurrenter kanske vi är farligt nära en kvalplats. Men något har förändrats, ingredienserna för en magisk höst ligger uppdukade framför oss – ett enormt bortafölje till Degerfors är redan klart, och vi blir säkert många i Åtvidaberg också. GIF Sundsvall hemma den 12:e september kan bjuda på ännu en ångestmatch för att undvika en negativ kvalplats – men det kan också komma att bli en kamp om den Allsvenska kvalplatsen, där just nu GIF Sundsvall huserar.
En supporters våta dröm är ju att Hammarby gör en fantastisk avslutning på säsongen, tar kvalplatsen där vi får möta Djurgården. Som vi sedan av rena farten slår ut. Kanske avgör Isaac Pupo mot jurgårn någon gång sent i oktober eller början av november?
Resan dit är förstås lång, och skulle man printa ned Hammarbys chanser till avancemang eller kvalplats är det förmodligen 5-10%. Men så länge hoppet finns där, så länge antydan om möjligheten till en ljusare framtid lurar kring hörnet, kommer i alla fall jag inte att ge upp hoppet. Vansinne? Förmodligen. Naivitet? Självklart.
Den Stora Vintern har lägrat sig över den grönvita Hammarbyfamiljen, men jag kan ana en svag ljusning, en doft av vår i luften. Kanske kommer Vintern krypa tillbaka över oss. Men tidens tand kommer så småningom förflytta Vintern till minnenas gråa källare. Under tiden kan jag värma mig med kärleken från den varma Hammarbygemenskapen. Jag säger som Petter Furuseth – det är Ni som är Hammarby!!