Nanne har lite att fundera på

Hammarby fick bara oavgjort hemma mot Kalmar FF i fredagens 100-årsfirande. Trots ett par riktigt vassa lägen för framförallt Fredrik Torsteinbø blev det bara en poäng.

150425 Hammarbys tränare Nanne Bergstrand under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Hammarby och Åtvidaberg den 25 april 2015 i Stockholm. ©Andreas L Eriksson

Först ett par ord om 100-årsfirandet innan och under matchen: oerhört fint, vackert och värmen som vi Bajare har gentemot varandra och vår förening är något unikt! Som vanligt höll koreografin mästerlig klass, och ljudnivån i hela arenan – speciellt i början av matchen och i slutskedet när Bajen ändå låg på för ett ledningsmål – var grym.

Spelet

Att spelet har gått i stå långa stunder under säsongens matcher har nog inte undgått någon Hammarbyare. Periodvis lyckas laget driva upp ett högt tempo med hyfsat passningsspel som gör att vi kan såra motståndare. Speciellt vid bollvinster och snabba spelvändningar har vi stundtals lyckats såra motståndare som har lett till mål eller farliga lägen.

Men alltför ofta blir spelet sävligt, passningsspelet slarvigt och avgörande passningar slås bort. Speciellt avsaknaden av ett högt tempo under längre stunder av matcherna gör det lätt för motståndare att komma på rätt sida om bollen och försvara enklare. Detta kan inte nog understrykas. I långa stunder under gårdagens match mot KFF – på vår hemmaplan, på vår snabba konstgräs som dessutom vattnats ordentligt innan match, lyckas vi ändå inte driva upp tempot så mycket som vi behöver.

Nanne vill att vi ska spela 4-2-3-1. För en del är det kanske bara en sifferkombination, men tittar man lite djupare är det också ett ’statement’. Med rätt spelarmaterial är uppställningen en oerhört offensiv, där de flesta målen produceras av de tre offensiva mittfältarna. Nanne har själv nämnt Dortmund som en förebild. Det kan tyckas löjligt såklart, de har ekonomiska förutsättningar som vi förmodligen aldrig kommer få, men när anfallsspelet ’sitter’ i denna formation är det ett av fotbollsvärldens farligaste vapen.

Lagdelarna

Försvaret

Om vi tittar på de spelare som har fått mest speltid hittills i årets Allsvenska är det tre försvarare som ligger i topp; Lars Sætra, Bírkir Saevarsson och Mats Solheim. Och det är ingen slump. Trots att en del misstag skett har ändå försvaret och speciellt då vårt mittlås sett relativt stabila ut. Bírkir och Lars kompletterar varandra bra i snabbhet och placeringssäkerhet. Mats Solheim är väldigt stabil och kommer ofta fram bra på högerkanten. De gånger han slår tidiga inlägg leder det ofta till farligheter i offensivt straffområde; dessvärre händer detta för sällan.

Den stora akilleshälen hittar vi tyvärr på vänsterkanten. Stefan Batan tycks helt enkelt inte hålla de defensiva kvaliteter vi behöver i en ytterback. Offensivt, när han passerar mittlinjen, är han ofta bra med. Slår kanske en del ’indianare’ men det syns att det var som vänsterytter han en gång började sin karriär. Men så fort spelet vänder och motståndare kommer mot honom ser det väldigt osäkert ut. Överbelastar dessutom motståndarna vår vänsterkant är det garanterat ett farligt läge på gång. Straffen som dif fick i derbyt kom till på detta vis, bara för att ta ett exempel.

När Nanne testat andra spelare på samma position har de heller inte rosat marknaden. Jan-Gunnar Solli är stabilare defensivt men är å andra sidan långsammare. Oliver Silverholt är kanske ett litet snäpp bättre defensivt men saknar en del tyngd att sätta in i närkamper. Vi behöver helt enkelt en ny vänsterback inför nästa säsong.

Det centrala mittfältet

Sedan Philip Haglund kom tillbaka efter sin skada har han fått tagit plats centralt i banan bredvid Johan Persson på innermittfältet. Att Johan Persson är en oerhört viktig kugge för oss är det inte tu tal om. Även om han kan vara lite opolerad och drar på sig väldigt många frisparkar och en del gula kort vilket leder till avstängningar, är han väldigt kvick i att sätta igång spelet framåt efter att vi vunnit bollen centralt. Inte bara är han snabb att hitta bra passningar framåt centralt, han visar med hela sitt kroppsspråk att ’nu jävlar ska vi kontra’. En av de största chanserna att göra mål i fotboll.

Haglund är en utmärkt ’städgumma’ med sin fysik och längd. Däremot ska karln inte slå avgörande passningar framåt. Så många av de avgörande passningarna framåt slås helt enkelt rätt i famnen på motståndare, så att de helt sonika kan kontra tillbaka mot oss. Haglund är ingen Pirlo, men med lite justering (dvs låt någon annan slå avgörande passningar framåt) har vi ett stabilt innermittfällt.

©Andreas L Eriksson
©Andreas L Eriksson

Om vi jämför Haglund/Persson med Israelsson/Persson fungerar den senare konstellationen helt klart bättre. Israelsson är en snabbare spelare än Haglund, något rivigare och är en tydligare box-till-boxspelare, något som är sällsynt i svensk fotboll. Men på grund av avstängningar och skador på Israellson, samt Kennedys skada tidigare under säsongen, har Haglund/Persson blivit standarduppställningen på senare tid.

 

De tre offensiva mittfältarna

Det kanske svåraste jobbet för vår sportchef och tränare är att hitta rätt spelarmaterial till de tre offensiva mittfältspositionera. Här behövs fart, teknik men samtidigt bra försvarsförmåga. Den spelartypen är inte direkt oeftertraktad på marknaden och kostar därefter.

Att Kennedy är given i en av rollerna när han är spelbar är odiskuterbart. Han har fysiken att stå emot i närkamperna, han har fortfarande tillräckligt bra fart och hans högerfot talar för sig själv, både i spelet och i de fasta situationerna.

©Andreas L Eriksson
©Andreas L Eriksson

Fredrik Torsteinbø värvades inför förra säsongen och visade då upp stundtals fantastisk teknik och kunnande. Fem mål och tio assist förra året talade också sitt tydliga språk. Men en skada och efter det svag form gör att han spelade knappt något i början av säsongen. De sju senaste matcherna har han dock startat i en av de offensiva rollerna, och tre mål och ett assist visar att han är på rätt väg. I min värld är Fredrik nog den som är mest given här, han har helt klart de kvaliteter som behövs. Både nu och i framtiden.

Sedan blir det värre. I och med det katastrofala beslutet att sälja Nahir Besara (fem mål och två assist hann han med), som hade en fantastisk split vision och förmåga att hitta avgörande lägen i den centrala offensiva mittfältsrollen har vi testat en rad andra spelare.

©Andreas L Eriksson
©Andreas L Eriksson

Bäst har Erik Israelsson fungerat (fyra mål, två assist i år). Han har en fantastisk arbetskapacitet, bra skott och framförallt en timing i nickspelet – förmodligen den bästa i Allsvenskan – som alltid leder till farligheter. Han gjorde även mål mot djurgården i det senaste derbyt. Men honom skulle jag personligen helst vilja se bredvid Johan Persson istället. Han gör laget och Persson bättre. Men som läget är nu, behövs han i den offensivt centrala mittfältsrollen.

Imad Khalili, före detta Allsvensk skytteligavinnare, värvades under pompa och ståt som en lösning på lagets anfallsproblem. Det har fungerat sådär, milt uttryckt. Visserligen har han tydligen spelat mest som ytter i tidigare klubbar och alla kan väl se att han har tekniken i sig, men det saknas ännu lite jävlaranamma och som det verkar kondition.

©Andreas L Eriksson
©Andreas L Eriksson

Måns Söderqvist har fått starta 23 matcher denna säsong och gjort två mål och två assist. Hans inledning på säsongen såg lovande ut med målet i premiären mot Häcken, men sen har spelet i mycket gått i stå. Inte mycket har gått hans väg, och han har fått spelat anmärkningsvärt mycket kan jag tycka. Å andra sidan har spelare som Fuhre varit helt under isen när de fått chansen.

I väntan på nästa säsong och förhoppningsvis en ny offensiv mittfältare bör Linus Hallenius få chansen som offensiv höger. Han har fortfarande farten, även om han efter tiden ute i Europa tycks ha lagt på sig muskelmassa vilket gjort honom något långsammare än under hans förra sejour. Och framförallt är han en spelare som ska komma rättvänd mot mål. När han under större delen av säsongen spelat som anfallare, target, har han tydligt visat hur fel den positionen är för honom. Han saknar helt enkelt kvaliteten i mottagningar och övriga kvaliteter som krävs på den positionen, men att han är en fara mot motståndares backlinje är det inte tu tal om  – när han kommer rättvänd med speed. Hög tid att testa honom där.

Anfallaren

I och med ’bytet’ Jakob Orlov – Amadaiya Rennie med SK Brann har vi nu faktist fått en naturlig target. Orlov har fysiken, mottagningen och faktiskt snabbheten att hota ordentligt i djupled. Inför nästa säsong behöver vi förmodligen en backup eller en ännu vassare anfallare, men jag tycker (trots den klassiska missen borta mot Falkenberg) att vi har hittat helt rätt.

Framtiden

Hammarby har börjat en resa som är väldigt intressant. Tack vare den sjuka publikutvecklingen (just nu 25 420 personer i snitt på Nya Söderstadion) kommer vår ekonomi sakta men säkert bli väldigt stabil.

Årets säsong tycks, med åtta matcher kvar, bli ungefär som jag tror de flesta Hammarbyare har förväntat sig: Vi kommer hamna någonstans i mitten, med ett säkrat kontrakt inför nästa säsong. Och det är nog de flesta relativt nöjda med, efter fem miserabla år i Superettan.

Men inför nästa säsong, och på längre sikt, behöver vi åtgärda de spelarbrister jag nämnt ovan. Även om vi inte direkt kan ta upp kampen om ett SM-guld nästa år, behöver vi större stabilitet och i alla fall nosa på toppskiktet. Och det blir väldigt svårt om dagens trupp är intakt inför nästa säsong (något det i och för sig aldrig blir, men ändå).

 

 

 

 

Charlie

Gått på Söderstadion sedan 1990. Löjligt statistikintresserad. http://twitter.com/bajenstatistik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.